Dagen som inte finns..
Det är 4 juni. Dagen som inte finns i Kina.
Det är 20 år sedan massakern på Himmelskafridens torg. Än idag vet man inte hur många oskyldiga människor som miste livet i kampen för tryckfrihet och demokrati. Än idag arbetar regeringen för att folk ska glömma, dagen ska raderas ut ur historien.
Vägen till skolan blev annorlunda. Känslan vilade över mig. Tankarna fanns med hela vägen. Lyssnade på musik, Springsteens The River. Det blev som ett sorgligt soundtrack till denna dag. Luften kändes tung. Sorglig. Jag satt på t-banan. Tittade på människor. Vilka vet? Var någon där? Miste de någon? Hur har deras liv påverkats?
Att alla vet är ingen självklarhet här i Kina. Dagen ska försvinna ur historien. Upplevde du inte det inträffade är det inte säkert att någon talat om för dig att det har hänt. Men det har hänt. Hela världen vet om det. Jag vet om det. Jag finns här och nu och bär tanken med mig hela vägen till universitetet.
Lektionen startar som vanligt. Får ett sms om att det finns en massa vakter på Pekings universitet. På vårat universitet, språkuniversitetet, märker man ingenting. Allt är precis som vanligt. Skrämmande vanligt. 20 år sedan händelsen. Men ingen säger något.
I pausen tar jag och en klasskompis tillfället i akt att tala med vår lärare. Konversationen blir allt annat än lätt;
Vi: Idag är det ju den 4 juni.
Lärare: Ja?
Vi: 20 år sen.
Lärare: Jaha?
(Som om vi sa att det regnade imorse, eller att jag inte gjort läxan.)
Vi: Bör man vara rädd en dag som denna. Man måste väl tänka på vad man säger?
Lärare: Inte behöver man väl vara rädd.
Vi: Nej, men vi vet att det inte är okej att prata om det
Lärare: I Kina pratar vi inte om det. Vi vill inte kännas vid det. Förresten, hur vet ni om det här?
Jag: Svenska medier rapporterar. Internationella medier.
Läraren är tyst. Skruvar på sig besvärat. Börjar röra sig ifrån oss..
Jag: Visst är det så att ni inte ens skriver om det i tidningen?
Lärare: Nej det gör vi inte.
Sen var hon borta.
Hur kan vi veta frågar hon? Hela världen vet. Hela världen uppmärksammar det. Minns. I Kina vill man glömma. Gå vidare. Resten av lektionen flyter nästan på som vanligt. Vi känner oss bara lite mer ignorerade. Lite mer utsatta.
Det är en skrämmande vanlig dag i Kina. Allt rullar på. Förrutom de små tecknena. Publika frivilliga vakter i varje gathörn. Extra noggrann säkerhetskontroll i t-banan. Svårt att ta sig in på Torget. Kinserna vill glömma. Men vi får inte glömma. Jag ser ett program på tv. Vår tv har satellitsänd CNN så vi får bilderna från 1989 rakt in i vårt vardagsrum. En mamma som förlorade sin son. Som lever ett liv i misär. Regeringens högsta önskan att denna generation går ur tiden. Då kan de äntligen glömma.
Ikväll regnade det, känns som om stan gråter för de landsmän som miste livet. Senare på kvällen när solen går ner ser himlen ut att vara i brand. Kanske det ändå är så att stan aldrig kommer glömma. Det finns här. Det har hänt.
Världen får inte glömma.
HÄR och HÄR kan du läsa om massakern.
Det är 20 år sedan massakern på Himmelskafridens torg. Än idag vet man inte hur många oskyldiga människor som miste livet i kampen för tryckfrihet och demokrati. Än idag arbetar regeringen för att folk ska glömma, dagen ska raderas ut ur historien.
Vägen till skolan blev annorlunda. Känslan vilade över mig. Tankarna fanns med hela vägen. Lyssnade på musik, Springsteens The River. Det blev som ett sorgligt soundtrack till denna dag. Luften kändes tung. Sorglig. Jag satt på t-banan. Tittade på människor. Vilka vet? Var någon där? Miste de någon? Hur har deras liv påverkats?
Att alla vet är ingen självklarhet här i Kina. Dagen ska försvinna ur historien. Upplevde du inte det inträffade är det inte säkert att någon talat om för dig att det har hänt. Men det har hänt. Hela världen vet om det. Jag vet om det. Jag finns här och nu och bär tanken med mig hela vägen till universitetet.
Lektionen startar som vanligt. Får ett sms om att det finns en massa vakter på Pekings universitet. På vårat universitet, språkuniversitetet, märker man ingenting. Allt är precis som vanligt. Skrämmande vanligt. 20 år sedan händelsen. Men ingen säger något.
I pausen tar jag och en klasskompis tillfället i akt att tala med vår lärare. Konversationen blir allt annat än lätt;
Vi: Idag är det ju den 4 juni.
Lärare: Ja?
Vi: 20 år sen.
Lärare: Jaha?
(Som om vi sa att det regnade imorse, eller att jag inte gjort läxan.)
Vi: Bör man vara rädd en dag som denna. Man måste väl tänka på vad man säger?
Lärare: Inte behöver man väl vara rädd.
Vi: Nej, men vi vet att det inte är okej att prata om det
Lärare: I Kina pratar vi inte om det. Vi vill inte kännas vid det. Förresten, hur vet ni om det här?
Jag: Svenska medier rapporterar. Internationella medier.
Läraren är tyst. Skruvar på sig besvärat. Börjar röra sig ifrån oss..
Jag: Visst är det så att ni inte ens skriver om det i tidningen?
Lärare: Nej det gör vi inte.
Sen var hon borta.
Hur kan vi veta frågar hon? Hela världen vet. Hela världen uppmärksammar det. Minns. I Kina vill man glömma. Gå vidare. Resten av lektionen flyter nästan på som vanligt. Vi känner oss bara lite mer ignorerade. Lite mer utsatta.
Det är en skrämmande vanlig dag i Kina. Allt rullar på. Förrutom de små tecknena. Publika frivilliga vakter i varje gathörn. Extra noggrann säkerhetskontroll i t-banan. Svårt att ta sig in på Torget. Kinserna vill glömma. Men vi får inte glömma. Jag ser ett program på tv. Vår tv har satellitsänd CNN så vi får bilderna från 1989 rakt in i vårt vardagsrum. En mamma som förlorade sin son. Som lever ett liv i misär. Regeringens högsta önskan att denna generation går ur tiden. Då kan de äntligen glömma.
Ikväll regnade det, känns som om stan gråter för de landsmän som miste livet. Senare på kvällen när solen går ner ser himlen ut att vara i brand. Kanske det ändå är så att stan aldrig kommer glömma. Det finns här. Det har hänt.
Världen får inte glömma.
HÄR och HÄR kan du läsa om massakern.
Kommentarer
Trackback
