Jossans blogg

I Sverige finns jag på så sätt att man har vänner och familj som räknar med en. Man är en del av sammanhanget och personer vet att man finns. Samtidigt är man så anonym i Sverige. När man är ute och går, och inte möter någon man känner, så är man bara en människa i mängden.

När fam EK. åkte till Sverige kände jag först; nu finns jag inte på samma sätt. Jag befinner mig i ett enormt stort land där ingen egentligen känner mig och där jag inte direkt känner någon annan. Jag kände mig som om jag var i ett slags tomrum. Men igår, på tunnelbanan insåg jag att det är helt tvärt om. Alla ser mig.

Jag är waiguo ren -utlänning. Och till och med en annorlunda västerlänning. De flesta andra jag sett är mörkhåriga, jag är blond. Jätte blond till och med. Jag har stor näsa, blåa runda ögon, ögonlock som syns. Jag syns. Hela tiden. Folk glor. Stirrar. Ler ibland, ibland inte. Vissa fortsätter att glo när man tittar tillbaka. Andra vänder bort blicken. Vissa rycker tag i sina kompisar, pekar, viskar. Jag syns. Jag finns. Här kan jag aldrig bli anonym.

Jag är anonym i massan hemma i Sverige men existerar bland vänner och familj. I Kina syns jag i mängden, men finns inte på samma sätt i en familj eller vänskapskrets.

Konstigt att det kan vara så olika. Ibland är det kul att synas i mängden. Ibland bara jobbigt. Som när man är trött och bara vill vara i fred på tunnelbanan hem, men har tio ansikten som stirrar på mig och studerar varje linje i mitt ansikte.

Det är olika.