Om mindre än en månad!
Min pojkvän, Mikael, kände sig lite bortglömd här på bloggen så jag tänkte tillängna ett inlägg till honom.
Min älskade Micke är det finast och bästaste pojkvän jag kan tänka mig. Men det är svårt att formulera orden så här rakt ut. Men älskling. Jag saknar dig och längtar efter dig varje dag. Jag sa tidigare att sakna kanske är fel ord. Man kan inte sakna det man har. Men vi är ju så fruktansvärt långt ifrån varandra, att sakna nästan blir det rätta att säga. Varje dag tänker jag på dig och försöker längta hit dig. Men du är där och jag är här. Så är det bara. När helgerna närmar sig gör det lite extra ont för det är den tiden som vi tidigare umgått på. Fredagseftermiddagar, jag har städat och du sitter i bilen på väg till mig. Man handlar en massa goda saker till helgen. Ser en film. Somnar och vaknar tillsammans. Äter godis i sängen på lördagsmorgonen. Dricker goda lattes, tar en promenad eller åker på utflyckt någonstans. Det saknar jag så att det gör ont.
Konstigt egentligen att vi varit tillsammans i mer än 5½ år. Till sommaren när jag är hemma igen är det 6 år tillsammans. Under den tiden har vi varit ifrån varandra i 3 år. Som särbos. Tröttsamt. Trist. Men det funkar mellan Örebro och Uppsala. Och det kanske är därför som det kan funka mellan Sverige och Kina. Vi har ännu inte hunnit bo in oss tillsammans. Kanske finns det lite mindre att sakna då. Och någonting underbart att se fram emot när jag kommer hem.
Det är märkliga känslor man får fightas med här på andra sidan jordklotet. Lyckan, stoltheten att vara här. I ett främmande land med ett omöjligt språk som man börjar att förstå. Med nya upplevelser varje dag, en gigantisk storstad. Ett annat liv. Samtidigt finns du där hemma. Det bästa för mig, det bästa jag har, som jag saknar så. Ibland är det märkligt att så stora saker kan rymmas i ett och samma hjärta.
Jag vet att min älskling och jag fixar det här. Vi har fixat det i snart 2 månader. Om mindre än en månad kommer du hit. Till mig. Det ska bli underbart. Att du ska få dela detta fantastiska med mig. När du sedan åker är det mindre än halva tiden kvar på min otroliga resa. Små milstolpar att se fram emot.
London 2008
Jag älskar dig Älskling! Jag älskar dig så högt. Så att det gör ont.
Tiden rusar iväg. På ett sätt bra. På ett annat dåligt. Ibland blir saknaden så stor att man missar allt det stora i ögonblicken som rusar förbi.
Jag älskar dig Mikael!
Min älskade Micke är det finast och bästaste pojkvän jag kan tänka mig. Men det är svårt att formulera orden så här rakt ut. Men älskling. Jag saknar dig och längtar efter dig varje dag. Jag sa tidigare att sakna kanske är fel ord. Man kan inte sakna det man har. Men vi är ju så fruktansvärt långt ifrån varandra, att sakna nästan blir det rätta att säga. Varje dag tänker jag på dig och försöker längta hit dig. Men du är där och jag är här. Så är det bara. När helgerna närmar sig gör det lite extra ont för det är den tiden som vi tidigare umgått på. Fredagseftermiddagar, jag har städat och du sitter i bilen på väg till mig. Man handlar en massa goda saker till helgen. Ser en film. Somnar och vaknar tillsammans. Äter godis i sängen på lördagsmorgonen. Dricker goda lattes, tar en promenad eller åker på utflyckt någonstans. Det saknar jag så att det gör ont.
Konstigt egentligen att vi varit tillsammans i mer än 5½ år. Till sommaren när jag är hemma igen är det 6 år tillsammans. Under den tiden har vi varit ifrån varandra i 3 år. Som särbos. Tröttsamt. Trist. Men det funkar mellan Örebro och Uppsala. Och det kanske är därför som det kan funka mellan Sverige och Kina. Vi har ännu inte hunnit bo in oss tillsammans. Kanske finns det lite mindre att sakna då. Och någonting underbart att se fram emot när jag kommer hem.
Det är märkliga känslor man får fightas med här på andra sidan jordklotet. Lyckan, stoltheten att vara här. I ett främmande land med ett omöjligt språk som man börjar att förstå. Med nya upplevelser varje dag, en gigantisk storstad. Ett annat liv. Samtidigt finns du där hemma. Det bästa för mig, det bästa jag har, som jag saknar så. Ibland är det märkligt att så stora saker kan rymmas i ett och samma hjärta.
Jag vet att min älskling och jag fixar det här. Vi har fixat det i snart 2 månader. Om mindre än en månad kommer du hit. Till mig. Det ska bli underbart. Att du ska få dela detta fantastiska med mig. När du sedan åker är det mindre än halva tiden kvar på min otroliga resa. Små milstolpar att se fram emot.
London 2008
Jag älskar dig Älskling! Jag älskar dig så högt. Så att det gör ont.
Tiden rusar iväg. På ett sätt bra. På ett annat dåligt. Ibland blir saknaden så stor att man missar allt det stora i ögonblicken som rusar förbi.
Jag älskar dig Mikael!
Kommentarer
Postat av: Johan
Sötisar :)
Postat av: Stina
Blir ju nästan lite tårögd =)
Trackback
