Jossans blogg

Jag lämnar hemmet innan sju. Det slår mig hur varmt det är varje dag. Alltid varmare än jag tror. Att man inte kan klä sig bättre. Fast att klä sig bra och svalt är inte lätt. Passerar grannen, det stora bygget, som ibland håller mig vaken om natten och väcker mig på morgonen. Några gubbar sitter utanför den stora porten. Tittar efter mig.

Kommer över den första korsningen, där börjar en annan värld. En lummig allé, träd och rabatter. Tanter med små hundar, promenerande människor. Livfullt. Mannen med vagnen som säljer äggpannkakor till frukosthungriga. Lilla tanten som alltid bankar sig på ryggen. Jag är nog ännu inte riktigt vaken när jag går här.

Kommer till nästa korsning. Den stora kiosken med alla tänkbara tidningar, på kinesiska. Samma varsamma uppackning av tidningar, en buffé som dukas upp varje morgon för att packas ihop igen varje kväll. Jag rundar kiosken. Kommer fram på baksidan. Ser på långt håll mannen som varje morgon tvättar sin transportcykel med det blåa flaket. På andra sidan kiosken är stämningen en annan. En målmedvetenhet. Vi promenerar alla mot samma mål. Passerar farbrorn som packar ur sin bil, full med blommor som ska till försäljning. Pioner, rosor, styckförpackade blommor. Omsorgsfullt men massproducerat.

Sedan är jag framme vid den allmänna toaletten. Varje morgon tjejen som städar dessa toaletter. Hon bor där. I anslutning till de stinkande lokala toaletterna. Moster berättar att det är en möjlighet för att få komma in till stan. Att flytta in där, bredvid toaletten och sköta om den. Jag tycker synd om henne. Hon bor där med sin son. Ändå rynkar jag min näsa och håller andan varje morgon när jag springer förbi.

Väl framme vid tunnelbanan smiter jag allt som oftast förbi väskkontrollen. Kineserna gör själva det. Den här morgonen måste jag scanna min väska. Jag gissar att det kommer vara så framöver nu. 4 juni närmar sig. 20 år sedan massakern på Himmelska fridens torg. Kanske det blir oroligt ett tag fram över. Jag får sitta på tunnelbanan. En tant sitter bredvid och granskar mig hela två stationer. Kanske är det min hårfärg, mina västerländska kläder, mina blåa naglar. Vad vet jag. Mannen på andra sidan hostar och harklar sig. Fräser. Många i vagnen bär munskydd. Rädda för svininfluensan. Jag undrar vad det är som skulle få mig att börja bära munskydd. Hoppas och ber att influensan inte når mig.

Ibland lyckas jag koppla bort att jag sitter där. Försjunken i mina egna tankar. Gör allt på rutin. Kliver av på transferstationen och promenerar de 10 minutrarna i trappor upp och ner tills jag kommer till nästa stationsdel. På vägen funderar jag. Jag tänker och tänker, fantiserar och drömmer. Jag tänker att om man kunde få alla tankar automatiskt nedskrivna så skulle det bli en roman om dagen. Mina tankar är målande, beskrivande och samtidigt svåra att sätta fingret på. När jag kommer upp för sista rulltrappan luktar det utomlands. Jag påminns om att jag faktiskt befinner mig i en annan del av världen. Utomlands. De 9 veckor jag gått här nu har skapat rutiner. Men varje morgon, på just den här platsen påminns jag om vart jag är.

Kliver på tåget ut mot universitetet. 10 minuters resa. Hur många kineser kan man se på en dag? Alla ansikten är nya, varje dag, varje vecka. Det finns ett par på tåget man känner igen. Men det är bara ett ynka par. Ser dom mig? Eller är det nya människor varje dag, varje vecka?

På vägen mellan stationen och universitetet finns en annan värld. En annan stämning. Pulsen är högre, mer intensiv. Jag går i motsatt riktining mot alla andra. De är precis på väg, jag nästan framme. Jag får alltid vänta vid stora korsningen innan man med livet i behåll lyckas ta sig över på andra sidan. Det är vanligt med utlänningar i det här området, ändå känner jag mig uttittad. Möter alla skolbarnen i sina röda scarfar, gula kepsar och föräldrar som håller i handen. Flickan vars pappa haltar, han får gå en meter bakom. Jag tänker när jag ser dem att jag hoppas det går över med tiden. Att hon slutar skämmas för sin fars åkommor. Att hon älskar honom ändå. Här möter jag tjejen som har samma t-shirt hela veckan. "Sandwich and cigaretts". Varför väljer man just den i en hel vecka. Men hon ler. Varje dag ler hon.

Jag möter mannen i kostymen som alltid joggar med portföljen i handen. Alltid joggar. Undrar om han alltid har bråttom eller om det är hans dagliga motion. Jag ser den lilla kvinnan på sin stora cykel. Det ser alltid lika lustigt ut. Jag försöker gå långsam i värmen som blir allt hetare. Vet att jag kommer vara så svettig när jag kommer fram. Saktar ner. Men vid sista raksträckan får jag alltid upp farten igen. Viker av in mot universitetet, lämnar skyddet av skuggan och går sista biten i stekande sol, omgiven av kinesiska studenter. Kämpar mig upp för till 4:e våningen och in i klassrummet. Är precis så svettig som jag gissade att jag skulle bli. Suckar. Tittar på klockan. Snart 8 och endast jag och en klasskompis har kommit. Vet att om en kvart börjar de släntra in och dagens lektion börjar. Använder de sista minutrarna av lugn till att tänka.

Jag älskar att tänka. Jag älskar att drömma. Varje morgon är lika dan. Bara tankarna och drömmarna som ändras.

På vägen hem är morgonens magi borta. Jag stressar likt alla andra för att hinna in på tåget innan dörrarna slår igen. Suckar, trängs och kämpar mig fram genom folkmassan. På vägen hem, när jag passerar den lokala toaletten, slås jag av hur illa saker kan lukta när det ligger framme i värmen. Jag skyndar mig hem. In i den AC-kalla lägenheten och andas ut.

Det här är Kina.