Jossans blogg

Igår på middagen pratade vi om vad man saknar i Kina eller vad man kan bli trött på. Kan inte direkt säga att jag saknar så mycket här (i matväg, för det var det ämnet var) förrutom hederligt svenskt smågodis. Saknar att få plocka min påse en fredageftermiddag med lite smått och gott. Annars tycker jag att det mesta finns här och till och med godare saker ibland. Maten är ju helt underbar och dom har STARBUCKS ♥ som har kommit att bli en kär vän. Dessutom finns det en massa andra sköna fik och restauranger som exempelvis element fresh som har supergoda smoothies och mackor.

Men. Det som gör mig riktigt trött, och förvånar mig, är att folk glor. Stirrar. Blänger. Helt ogenerat. Imorse på t-banan höll jag på att bli galen. Man kommer in, slår sig ner och har minst 10 personer som bara stirrar. Inte ett leende, de tittar inte bort heller när man glor tillbaka. Ibland hör man dom viska: bla bla, waiguo ren... bla bla. Det betyder utlänning. Det som tar priset är dessa människor som blir helt till sig när de ser mig och rycker i sin kompis för att uppmärksamma denne och pekar på mig och viftar. Jo. Jag är utlänning. Ja, jag har annorlunda näsa och ögon. Ja jag är lång. Ja, jag är blond. Sluta glo. Jag längtar så tills mitt språk är så pass utvecklat att man kan slänga någon drypande kommentar.

Trodde folk i centrala Peking var mer vana vid utlänningar numera. Men tydligen fascinerar jag några fortfarande. Vissa dagar kan man göra en kul sak av det och le och låtsas att man är kändis. Men med känslan jag hade imorse har man bara lust att dra en luva över ansiktet och försvinna. Dumma kineser. Men jag gillar er ändå. Ibland.