Jossans blogg

..då har den sedvanliga måndagströttheten infunnit sig. Efter en timma tennis, snabb duscg och middag på restaurang är jag hemma. Fastnade framför datorn, utan att få något vettigt gjort. Stirrar tomt på en massa sajter, scrollar ner, scrollar upp. Egentligen väntar jag på att Micke ska höra av sig. Så länge sedan nu, inte hörts på hela helgen, vilket känns extra när man är på var sin sida av jorden. Här och där.

Jag vet att det låter vemodigt ibland, men det är väl självklart att man får sakna sin kärlek. Om man varit tillsammans i snart sex år och sedan ska flytta längre ifrån varandra än någonsin. Jag behöver inga uppmuntrande ord. Inte bita ihop eller rycka upp mig. För jag njuter Peking och Kina. Jag njuter av att vara min egen och göra som man vill. Att bara vara, ta dagen som den kommer. Inga löften som kan brytas. Inga knepiga val eller prioriteringar. Jag finns här och nu, jag lever här. Men visst sjutton saknar man sitt hjärta.

Störst av allt är kärleken.
Längst bort av allt är kärleken. Men jag vet att den väntar. På mig. På oss...