som en katt.

Det känner jag mig som nu. En sällskapssjuk katt som stryker sig kring benen. Älsklingen har kommit hem och det känns som om jag oavbrutet snackar och gör allt för att få hans uppmärksamhet.

Kom igen nu Jossan. Fokusera. Så ensam har du inte varit. Tänk alla andra 5½ år vi varit tillsammans och inte bott ihop. Men det är klart. Man vänjer sig lätt vid det man har. Jag är i alla fall glad att han är hemma. Det blir lite trevligare då. Som nu, när vi sitte här vid vårat långa skrivbord, på varsin arbetsplats och skriver och fixar. Det blir lite lättare att plugga då.

Men snart ska vi lägga ner och parkera oss i soffan och rå om varandra. Jag hoppas på att tvn funkar idag.

Puss o kram

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0