Jossans blogg

Jag är en känslomänniska. Allt jag tycker och tänker går efter känsla, ibland kanske det inte är så bra, men för det mesta så kommer jag ganska långt på det. Det blir ofta rätt även om besluten ibland tar längre tid att fatta. Och i och med alla känslor så vandrar jag lätt i väg i minnet. Hur det var förr. Jag vet att man ska leva i nuet. Men jag är bara inte sån. Jag minns när vi var yngre, vad vi drömde om, hur vi ville att allt skulle vara. Vi lever i den drömmen nu, med nya drömmar att sträva emot.

.

Ibland får minnena mig att känna saknad. Jag cyklar hem genom ett frostigt, mörkt, men ändå skimmrande Uppsala. Det lyser från kafféerna, butikerna har stängt. Plötsligt blir det så tydligt, att de jag verkligen tycker om, är så långt borta. Att jag är så långt borta. Ingen vän att ta en fika med, ingen bio, ingen middag. Bara du och jag. Och tillsammans är vi oslagbara, men ibland är du inte här. Då kan jag känna en längtan hem.

.

Och extra stark blir just känslan, när du inte är här. Då blir det också som förr. Alla hej då på söndagskvällarna, alla veckor i ensamheten. All väntan. Vi har hamnat där igen för en stund. Du som reser i ditt arbete, packar och packar upp. Och jag som blir kvar här. Då kan jag också känna en längtan hem.