Jossans blogg

I helgen städade vi ur mitt barndomshem. Vårt fina hus är nu utrensat och närapå tomt. Det har varit en fin tid från att vi flyttade in. Jag, 5 år gammal. Många barnkalas, jular, födelsedagar. Tonår, studentexamen, fester. Jag kan vart enda knarrande i trappan. Ljudet av garagedörren som slår igen. Slamret från köket på julaftons morgon. Nycklar i låset. Dörrklockan. Det har varit förbannat fina år och det är klart att det gör ont i själen att lämna vårt fina fina hus. Men det är dags nu. Att gå vidare, att resa sig, borsta smutsen från axlarna och gå vidare. Mot nya mål. Men jag kommer aldrig att glömma. Det röda huset med de vita knutarna. Jag ska visa mina barn. Jag ska åka dit så många gånger och peka vart mamma växte upp tills de protesterar högt och tycker att jag tjatar. För det finns så mycket fina minnen som vi aldrig får glömma. Jag kan bara säga, tack huset. För att du var mitt skydd under oskyddade barnaår, slitsamma tonår och tryggheten i steget in i vuxen världen. Hej då, och tack ♥